För ca. 8 år sedan fick jag diagnosen Fibromyalgi vilket för med sig en hel del värk. Under årens gång så har jag känt hur jag sakta men säkert försämrats men inga läkarbesök har gett några fler resultat. Strax före jul -09 blev jag remitterad till en neurolog som ansåg att man borde göra en muskelbiopsi på mig, detta på grund av att min dotter föddes med en mitokondriell myopati 1995 hon levde sedan ända fram till julen 2004 en vecka före sin 10:e födelsedag. De har nu kommit fram till att det mitokondriella dna:t enbart kan överföras från mamman så nu ville de se om det kunde vara så att jag hade nån lindrig form av sjukdomen. I mars 2010 fick jag göra undersökningen och fick då veta att jag har utvecklat denna vidriga, plågsamma, progressiva sjukdomen. Jag går just  nu genom helvetet känns det som, jag ska nu bearbeta detta faktum att jag kommer att bli sämre och sämre. Det är ju tur att jag har min underbare make och min älskade son som föddes 1996. De stöttar mig till max och jag vet att de kommer att älska mig och ta hand om mig till den dag min kropp inte orkar mera. Men jag gråter å gråter så mycket att man börjar undra om det alldrig ska ta slut. Min systerdotter lider också av denna gräsliga sjukdom och har nog inte heller så många år kvar, hon är 8 år nu. Jag har fått se två små plågas av detta och ändå kunnat hålla modet uppe så varför kan inte jag de också, jag ska väl ändå inte vara sämre än två små barn. Men jag kan inte se något possitivt just nu. Det enda jag kan känna är att jag vill inte missa en sekund tillsammans med min man och son. Som jag har längtat att få en diagnos och få rättvisa mot försäkringskassa och förståelse från de som bara tyckt att man bara överdrivit, men detta.... De känns bara som att de blev för mycket.